JSJennie Strömquist

Jennie Strömquist

*This is an algorithmically generated author record based on publicly available information.

Current Organizations / Institutes

The organizations/institutes from the scholar's latest article


Jennie Strömquist has a total of 7 co-authors. Here are the top co-authors by number of shared publications:


Latest Publications

  • Open Access

    High retention rate of Carlin tags and no effects on growth and condition of PIT tagging - a long-term field study on European eel

    by Elin Myrenås, Joacim Näslund, Philip Jacobson, Birgitta Jacobson, John Persson, Håkan Wickström, Jennie Strömquist, Josefin Sundin

    Different types of tags and markers are commonly used for various fish monitoring and tracking purposes. Effects of tags and markers on fish and the retention rates can affect the interpretation of mark-recapture data on both the individual (e.g. growth and body condition) and population level (e.g. survival and production estimates), making studies of this issue important. In this study, we examined tag retention of Carlin tags and potential effects on growth and body condition of Passive Integrated Transponder (PIT)-tags on the European eel ( Anguilla anguilla ). We used data from several long-term tagging projects conducted in a natural Swedish lake, combining outlet trap monitoring with catch data from a commercial fisher. The longest of these studies spanned over 27 years, covering the majority of the eel's resident life stage. We found that the retention rate of Carlin tags was 92%, with 64% of the Carlin-tagged silver eels being recaptured. The recapture rate of PIT-tagged eels released as juveniles in the lake was 12%. This recapture rate indicates little or no effect on survival when compared to other studies of both tagged and untagged eels. No major impact of PIT-tags on growth and condition in eels was found. We conclude that both Carlin and PIT-tags are suitable methods for tagging European eel, each with strengths in its respective area of use.

  • Open Access

    Rekryteringsindex för ål : metodutveckling för framtagning av index för ålrekryter

    by Jennie Strömquist, Håkan Wickström

    Ålbeståndets minskning i Sverige började uppmärksammas i början av 1970-talet då fångsterna av adult ål i yrkesfisket minskade kraftigt. I övriga Europa märktes en nedgång i fångsterna av glasål i början av 1980-talet. Som en del av arbetet med att förbättra situationen för europeisk ål utfärdade EU en förordning år 2007, som bland annat innebär att alla medlemsstater ska ta fram förvaltningsplaner för ål. Dessa ska innehålla åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål, med beaktande av regionala och lokala förhållanden. Sveriges ålförvaltningsplan fokuserar främst på ökad kontroll, inskränkningar i fisket, förbättrade möjligheter för blankål att vandra ut i havet, och stödutsättningar av importerade ålyngel. För att följa beståndets utveckling, och övervaka om åtgärderna får önskad effekt, används bland annat ett internationellt rekryteringsindex. Arbetet med att ta fram ett rekryteringsindex för Sverige påbörjades år 2010. Som ett första steg behövdes en lämplig metod för att skatta mängd ålyngel i ett vattendrag eller på en plats tas fram. En annan viktig aspekt är att rekryteringsindex inte ska vara påverkade av ålutsättningar. I Sverige märks alla importerade ålyngel sedan 2009 kemiskt med strontium (Sr) innan de sätts ut, vilket skapar en permanent Sr-märkning i ålarnas hörselstenar (otoliter) vilket gör det möjligt att skilja på utsatta ålar och naturliga rekryter. Eftersom denna provtagning är dödande (ålen måste dissekeras för att otoliterna ska kunna användas) så kan även annan viktig biologisk data samlas in, så som längd, vikt, parasitförekomst, och ålder. Denna rapport sammanfattar resultaten från arbetet med att ta fram ett rekryteringsindex för ål i Sverige. Metodutvecklingsförsök för att skatta mängd ålyngel och för att samla in ål för vidare provtagning, gjordes med fallfälla, nättingfälla och elfisken. Fallfälla och nättingfälla användes på sammanlagt 19 platser (2010–2013). Elfiske utfördes i 5-16 vattendrag årligen mellan 2010-2020, . Två av vattendragen valdes ut som ”referensvattendrag”, vattendrag som ligger långt från platser där importerad ål satts ut, där de rekryterande ålynglen borde bestå av naturliga rekryter. Detta för att kunna jämföra storleks- och åldersfördelning hos rekryter mellan vattendrag där populationen endast består av naturliga rekryter, med vattendrag där ålynglen både kan härstamma från importerade utsatta (Sr-märkta) ålyngel och naturligt invandrade. Försöken att samla in yngel med fallfälla i grunda kustområden, respektive med nättingfälla i rinnande vatten, resulterade i ett fåtal fångster. De låga fångsterna kan dels förklaras av praktiska problem med fällorna och dels att den låga tätheten av ålyngel gjorde att fällorna inte fungerade effektivt. Elfiske är den metod som ansågs mest framgångsrik, Största problemet med denna metod var att den inte fungerade tillfredställande vid låga tätheter vilket leder till att skattningar, och därmed jämförelser mellan lokaler blir osäkra. På alla platser som undersöktes (oavsett metod) fann vi ålyngel av naturligt rekryterat ursprung. Importerade utsatta (Sr-märkta) ålyngel återfanns endast på totalt fyra av de undersökta platserna Dessa fyra ligger i närheten av områden där man årligen sätter ut importerade yngel, varför förekomst av utsatta ålyngel var förväntat. Många platser där importerad utsatt ål inte återfanns ligger dock också i närheten av områden där ål sätts ut. Resultatet kan förklaras med att de utsatta ålynglen direkt simmar långt upp i vattendragen (uppströms de lokaler som undersökts), hellre än att stanna kvar i kustnära områden, alternativt att de av någon anledning simmar ut till havs igen, eller att dödligheten är hög. Detta i sig kan tyda på att de rör sig på ett annat sätt än de naturliga rekryterna. Resultatet innebär också att man inte enbart kan använda data över utsättningar för att få ett säkert svar på om ett rekryteringsindex är påverkat av utsättningar eller inte. Sammantaget visar dessa undersökningar att elfiske är den metod (av de tre metoder som undersökts) som lämpar sig bäst för att skatta mängd ål och för att samla in ålrekryter. Undersökningen visar också att flera av de undersökta lokalerna lämpar sig väl för att skapa rekryteringsindex, eftersom många områden inte hade någon förekomst av importerade och utsatta ålyngel.

  • Ålmärkningsprojekt i sjön Ymsen : sammanställning av data från 1998–2022

    by Birgitta Jacobson, Håkan Wickström, Jennie Strömquist, John Persson

    Denna rapport sammanställer information om märkningsprojekt med ål (Anguilla anguilla) utförda i sjön Ymsen. Märkningsexperimenten utfördes åren 1998–2002 samt 2012. Data över återfångster samlas in kontinuerligt, en insamling som pågår än idag (år 2023). Denna rapport innehåller data insamlad fram till och med år 2022. Syftet med rapporten är både att sammanfatta vad som har gjorts och att redogöra för vilka data som finns tillgängliga för framtida projekt. Följande märkningsprojekt har utförts i sjön: • År 1998 utfördes en mindre inledande testmärkning med PIT-tags på ålyngel, 190 märkta ålar sattes ut. • År 1999 utfördes ytterligare en testmärkning med PIT-tags, denna gång märktes 83 gulålar. • År 1999–2002 utfördes märkningsexperiment för att undersöka om strontiummärkning (Sr) fungerar för att skilja utsatt från naturligt förekommande ål. Totalt sattes 17 768 Sr-märkta ålar ut, varav 2 627 även var märkta med PIT-tags (PIT-tags användes år 1999 och 2000). Av de som både var Sr och PIT-tag märkta så har 334 återfångats (till och med 2022) och resultaten visade att strontium fungerade bra för att märka ål. • År 2004 undersökte man skarvens påverkan som predator på ål genom att söka efter PIT-tags (från märkningarna som utfördes 1999 och 2000) i en skarvkoloni. Totalt 30 PIT-tag märken återfanns i skarvkolonin. • År 2012 utfördes ett märkningsexperiment där 118 gulålar märktes med PIT-tags och Carlinmärken för att undersöka om förlust av Carlinmärken förekom. Av de 65 ålar som återfångats (till och med 2016) hade en förlorat sitt Carlinmärke. Data över utsättningar och återfångster finns lagrade på Sötvattenslaboratoriet server, och/eller i databasen ”Sötebasen” (som hanteras av Sveriges lantbruksuniversitet, institutionen för akvatiska resurser, SLU Aqua)