Fredrik Widemo

Hunter‐based monitoring programs offer a cost‐effective approach to large‐scale wildlife monitoring, but their performance depends on sufficient observation effort and robust assessment of estimate precision. We evaluated the performance of ÄlgObs, Sweden's nationwide hunter‐based moose observation program, using data from six hunting seasons (2019/2020–2024/2025) across Moose management areas (MMA). We assessed the stability and precision of estimates for relative abundance (RA), proportion of bulls (POB), and observed recruitment rate (ORR) using bootstrap‐based precision analyses across increasing cumulative observation effort. For each MMA and year, we quantified the effort required to achieve predefined coefficients of variation (CV ≤ 0.05, 0.125, 0.25, 0.5) and examined when these thresholds were reached during the hunting season. Relative abundance estimates consistently achieved acceptable precision under practical effort levels, confirming ÄlgObs as an effective tool for tracking relative abundance at large spatial scales. Although the proportion of bulls and the observed recruitment rate exhibited high variability early in the season due to sparse sampling and small denominators, bootstrap analyses showed that total seasonal effort was generally sufficient to achieve stable estimates for these metrics in most MMA–year combinations. The timing of threshold attainment varied among regions and years, with many combinations reaching acceptable precision within the first month of the hunting season. Our results demonstrate that ÄlgObs provides precise estimates of relative abundance and, under the standard effort associated with the Swedish moose hunting season, can also yield sufficiently precise estimates of population structure in most regions. However, targeted complementary methods may be required in areas with consistently low participation. Overall, ÄlgObs represents an effective model for participatory wildlife monitoring, balancing a practical cost‐effective method with results scientifically relevant to the adaptive moose management. These analyses assess the stability and precision of ÄlgObs estimates but not their accuracy, which warrants further investigation.

Cervid species have a significant impact on forest ecosystems, from shaping vegetation composition to limiting forest regeneration. One of the most widely recognised drivers of such impacts is deer density, following the assumption that more deer means more damage. In this study, we compared the effects of density and forest structure in predicting browsing, using data from 12 areas across approximately 10 degrees of latitude in Sweden. We tested the relationship at two complementary levels of resolution. First, we used total ungulate density and overall browsing, and we compared models based on ungulate density alone, forest management class alone, and their combination. Then we treated browsing as a repeated measure across two height windows and fitted a single GLMM including a density x height‐window interaction. Our results show forest structure as the strongest predictor of overall browsing intensity. At the same time, cervid density had an additional, height-specific effect, becoming a significant predictor only in the lower browsing window (0.3–1.3 m), which is likely the result of the combined foraging activity of multiple species of deer at this height.

Human–wildlife interactions present both challenges and opportunities across Europe. Managing these interactions often requires decisions that fall between reactive (taking action after a problem arises) and proactive (anticipating and preventing negative impacts) management. This study examines factors influencing public attitudes toward proactive and reactive wildlife management in six European countries (France, Germany, Italy, Spain, Sweden and United Kingdom), based on an online survey of 2400 participants. We relied on the cognitive hierarchy framework to explain relationships between management attitudes and factors such as wildlife value orientations, risk perceptions, and perceptions of red deer ( Cervus elaphus L.). Attitudes toward wildlife management were generally shaped by value orientations and risk perception. Mutualism was associated with support for proactive wildlife and human protection, whereas domination was associated with reactive and proactive management aimed at protecting human interests. Higher perceived risk further increased support for proactive management strategies. These results provide practical insights into how public attitudes relate to wildlife management.

Sedan 2021 har Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) haft i uppdrag att årligen leverera skattningar av älgstammens täthet inom svenska älgförvaltningsområden. Från och med jaktåret 2023/24 har SLU även i uppdrag att årligen sammanfatta älgstammens utveckling och den genomförda älgförvaltningen. Efter nästan ett decennium med minskande älgtäthet har utvecklingen nu vänt och tätheterna har ökat under de senaste åren. Vid jaktstart hösten 2025 beräknades den svenska älgstammen till cirka 320 000 individer. Under jaktåret 2025/26 fälldes 62 320 älgar, motsvarande 19,5 % av den skattade stammen vid jaktstart. Efter att avskjutning och trafikdödlighet räknats bort återstod cirka 255 000 älgar. För det senaste jaktåret ingår inte predation eller annan dödlighet efter jaktstart i detta senare värde. Stammen har ökat med i genomsnitt 18,5 % på de tre senaste åren. Täthetsutvecklingen skiljde sig mellan landsdelarna. Osäkerheten i skattningarna har ökat under senare år och var högst i Götaland. Antalet rapporterade observationstimmar per 1000 hektar inom Älgobs har minskat över en längre period, även om antalet observationstimmar ökade något under 2025 jämfört med året innan. Jaktuttaget var tydligt selektivt mellan kategorier och skiljde sig mellan landsdelarna. Vuxna hondjur hade genomgående lägst andel fällda. Under Älgobsperioden var andelen fällda högst för kalv i Svealand och Götaland, medan tjur hade högst andel i Norrland. Under hela jaktåret var andelen fällda högst för kalv i samtliga landsdelar, följt av tjur och vuxna hondjur. Tillförlitliga förvaltningsbeslut är fortsatt beroende av omfattande och geografiskt representativa inventeringsunderlag. Nya metoder som drönare och viltkameror kan ge värdefull kompletterande information, men dagens utvärderingar visar inte att de kan ersätta Älgobs eller spillningsinventering som storskaliga datakällor för populationsskattningar. Sammanfattningsvis visar resultaten att den svenska älgförvaltningen har gått in i en ny fas där älgstammen på nationell nivå nu ökar, samtidigt som stora regionala och lokala skillnader kvarstår.Sedan 2021 har Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) haft i uppdrag att årligen leverera skattningar av älgstammens täthet inom svenska älgförvaltningsområden. Från och med jaktåret 2023/24 har SLU även i uppdrag att årligen sammanfatta älgstammens utveckling och den genomförda älgförvaltningen. Efter nästan ett decennium med minskande älgtäthet har utvecklingen nu vänt och tätheterna har ökat under de senaste åren. Vid jaktstart hösten 2025 beräknades den svenska älgstammen till cirka 320 000 individer. Under jaktåret 2025/26 fälldes 62 320 älgar, motsvarande 19,5 % av den skattade stammen vid jaktstart. Efter att avskjutning och trafikdödlighet räknats bort återstod cirka 255 000 älgar. För det senaste jaktåret ingår inte predation eller annan dödlighet efter jaktstart i detta senare värde. Stammen har ökat med i genomsnitt 18,5 % på de tre senaste åren. Täthetsutvecklingen skiljde sig mellan landsdelarna. Osäkerheten i skattningarna har ökat under senare år och var högst i Götaland. Antalet rapporterade observationstimmar per 1000 hektar inom Älgobs har minskat över en längre period, även om antalet observationstimmar ökade något under 2025 jämfört med året innan. Jaktuttaget var tydligt selektivt mellan kategorier och skiljde sig mellan landsdelarna. Vuxna hondjur hade genomgående lägst andel fällda. Under Älgobsperioden var andelen fällda högst för kalv i Svealand och Götaland, medan tjur hade högst andel i Norrland. Under hela jaktåret var andelen fällda högst för kalv i samtliga landsdelar, följt av tjur och vuxna hondjur. Tillförlitliga förvaltningsbeslut är fortsatt beroende av omfattande och geografiskt representativa inventeringsunderlag. Nya metoder som drönare och viltkameror kan ge värdefull kompletterande information, men dagens utvärderingar visar inte att de kan ersätta Älgobs eller spillningsinventering som storskaliga datakällor för populationsskattningar. Sammanfattningsvis visar resultaten att den svenska älgförvaltningen har gått in i en ny fas där älgstammen på nationell nivå nu ökar, samtidigt som stora regionala och lokala skillnader kvarstår.Sedan 2021 har Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) haft i uppdrag att årligen leverera skattningar av älgstammens täthet inom svenska älgförvaltningsområden. Från och med jaktåret 2023/24 har SLU även i uppdrag att årligen sammanfatta älgstammens utveckling och den genomförda älgförvaltningen. Efter nästan ett decennium med minskande älgtäthet har utvecklingen nu vänt och tätheterna har ökat under de senaste åren. Vid jaktstart hösten 2025 beräknades den svenska älgstammen till cirka 320 000 individer. Under jaktåret 2025/26 fälldes 62 320 älgar, motsvarande 19,5 % av den skattade stammen vid jaktstart. Efter att avskjutning och trafikdödlighet räknats bort återstod cirka 255 000 älgar. För det senaste jaktåret ingår inte predation eller...

Drönare utrustade med termiska kameror har under senare år utvecklats till ett potentiellt verktyg för övervakning av klövvilt. Syftet med denna studie var att genomföra en första utvärdering av drönarbaserad inventering av älg för att på sikt kunna utveckla rekommendationer för en kvalitetssäkrad metodik inom svensk viltförvaltning. Studien genomfördes på uppdrag av Naturvårdsverket och omfattade inventeringar i tre studieområden i norra och mellersta Sverige. Resultaten visade att både manuella och automatiserade inventeringar med drönare kan användas för att uppskatta älgtäthet. Under de kalla och molniga vinterförhållandena som rådde vid inventeringarna skattades upptäckningsgraden till nära 100 %. Inventeringar av GPS-märkta älgar och parallella flygningar genomförda av olika piloter visade att i princip samtliga älgar som fanns inom inventeringsområdena kunde återfinnas. Simuleringar baserade på totalinventeringar visade att stickprovsbaserade inventeringar med provytor kan ge användbara täthetsskattningar, men att den nödvändiga täckningsgraden varierar beroende på hur älgarna är fördelade i landskapet. I områden där älgarna var måttligt koncentrerade i landskapet bedöms cirka 20–30 % av arealen ofta vara tillräckligt, medan upp till 50 % kan behöva inventeras i områden där älgarna uppträder mer koncentrerat. För skattning av könskvot och antal kalvar per hondjur krävs generellt större stickprov än för att enbart skatta täthet. Studien visar också att det är möjligt att bestämma kön och ålder hos observerade älgar med hjälp av zoombilder, men att detta kräver mer tid, högkvalitativ bildinsamling och erfaren bedömning. Viktiga begränsningar utgörs av väderberoende, drönarnas räckvidd och nuvarande regelverk för flygning inom synhåll (VLOS). För att möjliggöra effektiv inventering av större områden rekommenderas fortsatt utveckling av metoder för flygning bortom visuell siktlinje (BVLOS), liksom standardisering av metodik, utbildning och kvalitetssäkring. Sammantaget visar resultaten att drönare har stor potential som ett komplement till befintliga metoder för älgövervakning och viltförvaltning.

Älgen är det viktigaste jaktbara viltet i Sverige och kan närmast ses som en nationalsymbol. Samtidigt står älgen för huvuddelen av betesskadorna på skog, och för majoriteten av viltolyckor med dödlig utgång i trafiken. Förvaltningen av älgstammen ställer därmed krav på ett välutvecklat förvaltningssystem, med inriktning på adaptiv samförvaltning av ekosystemtjänster och –otjänster för att finna goda avvägningar mellan olika intressen. I den föreliggande rapporten gör SLU på uppdrag av Naturvårdsverket en utvärdering av de befintliga målen inom förvaltningen, samt en konsekvensbeskrivning av vad som skulle krävas för att nå målen. Sedan 2018 finns tre fastställda, kvantitativa mål för älgstammen inom den svenska älgförvaltningen: landsdelsvisa mål för slaktvikt på älgkalv respektive för kalvproduktion mätt som antalet kalvar per hondjur, samt ett nationellt mål för andelen tjur bland vuxna älgar. Vidare finns tre skogliga mål inom samförvaltningen av älg-skog: ett tak för kvalitetsnedsättande årsskador på tall i ungskogar, ett motsvarande tak för skador på gran samt miniminivåer för stamtäthet och konkurrenskraft för RASE (rönn, asp, sälg och ek) i ungskog. SLU har utvärderat måluppfyllnaden för samtliga sex kvantitativa mål inom älgförvaltningen, undersökt vilka förvaltningsåtgärder som skulle kunna leda till ökad sannolikhet att nå målen samt gjort konsekvensanalyser i form av vad måluppfyllnad skulle kunna få för konsekvenser. Målen har utvärderats utifrån hur väl de uppfyller kriterierna att vara Specifika, Mätbara, Accepterade, Realistiska, Relevanta och Tidsatta (SMARRTa). Samtliga mål är kvantitativt definierade och därmed Specifika, samt Mätbara även om vi ger rekommendationer om hur mätbarheten skulle kunna ökas i en del fall. Det gör att målupp- fyllnaden kan utvärderas. Attityderna till målen undersöktes för jaktkortslösare och för enskilda skogsägare, och det fanns inga starka attityder mot något av målen. Vi anser därmed att själva målen är Accepterade. Samtidigt var det bara enstaka procent av jaktkortslösarna och drygt tio procent av de enskilda skogsägarna som ville ha färre älgar på sin jaktmark respektive fastighet. Det innebär att många markägare och jägare sannolikt motsätter sig kraftiga sänkningar av älgstammen, vilket är en tänkbar åtgärd för att nå skademålen. Inga av målen är uttalat Tidsatta, men hanteringen av målen innebär i praktiken att de löpande ska vara uppnådda. Därmed kvarstår bedömningarna av om de olika målen är Realistiska respektive Relevanta. Jaktkortslösarna såg i genomsnitt målen för kalvvikt och för kalvproduktion som viktiga, jämfört med övriga mål. Såväl den vetenskapliga litteraturen som praktisk erfarenhet stöder att kalvvikt och kalvproduktion är goda indikatorer på älgpopulationers status. Med dagens utveckling finns det dock ingenting som tyder på att målen för kalvvikter respektive kalvproduktion kommer att nås, varken på kort eller på lång sikt, med mindre än att vi inte bara bryter utan vänder den negativa utvecklingen för klimatet. Vår bedömning är därmed att nuvarande mål för kalvvikter respektive kalvproduktion inte kommer vara möjliga att nå. Även om målen speglar relevanta faktorer, är de inte realistiska givet den pågående klimatförändringen. Tjurandel bland vuxna är jämförelsevis enkelt att påverka genom anpassad avskjutning, och målet är uppnått eller nära att nås. Vi ser målet som Relevant och Realistiskt, men det utgör inte en ”kvalitetsindikator” på samma sätt som kalvvikter och kalvproduktion. En hög andel tjur kommer även att begränsa antalet kalvar som föds, eftersom det i absoluta tal finns färre kor för en given älgtäthet. Här behöver man finna accepterade avvägningar inom den lokala förvaltningen. Bland de skogliga målen är målet för skador på gran nära att nås, och vi ser målet som Realistiskt. Samtidigt ser vi inga starka samband mellan andel skador på gran och de andra skogliga målen, och det finns inte heller tydliga samband med hjortviltsamhällenas energibehov. Vi anser därmed inte att målet för granskador är Relevant som en indikator för ”obalans mellan fodertillgång och foderbehov”. Målen för täthet av RASE i ungskog är nära att nås, och vi ser dem som Realistiska. Samtidigt visar våra analyser av konkurrensstatus för RASE att produktionsstammarna av barrträd växer förbi RASE även i avsaknad av bete från klövvilt i det höjdintervall där mätningarna sker. Därmed anser vi inte att målet för konkurrens- kraft för RASE är Relevant, så som det mäts och tillämpas. Våra analyser tyder inte på att målet om årsskada av tall kommer att kunna nås, med mindre än att stammarna av älg och annat hjortvilt skjuts ned mycket kraftigt. Attityderna till...

SLU har haft i uppdrag att leverera skattningar av älgstammens täthet till länsstyrelserna och till älgförvaltningsgrupperna sedan 2021; från och med jaktåret 2023/24 har SLU även i uppdrag att årligen sammanfatta den genomförda älgförvaltningen i siffror. Sedan den nya älgförvaltningen infördes jaktåret 2012/13 har älgstammen först minskat under tio år, men utvecklingen har nu vänt och älgstammen ökar återigen. Älgstammen uppgick till cirka 300 000 individer vid jaktstart hösten 2024. Knappt 57 000 individer fälldes, och jakten reducerade därmed stammen till cirka 240 000 älgar vid jaktsäsongens slut. Till detta kommer predation och annan dödlighet som inträffat efter att jakten inleddes. Trendbrottet förefaller vara en effekt av att jägarna reducerat de två senaste årens avskjutning kraftigt jämfört med tidigare. Allt tyder nu på att jägarna har ändrat sina jaktbeteenden. Avskjutningen har minskat, samtidigt som antalet rapporterade observationstimmar minskar. Detta antyder att jägarna tillbringar mindre tid med att jaga älg. Samtidigt minskar både andelen av stammen som skjuts under jaktsäsongen och andelen älgar som skjuts av dem som faktiskt ses under de inledande 30 dagarna av jakten. Jägarna väljer därmed aktivt att inte skjuta lika många av de älgar de ser, och den mest sannolika förklaringen till mönstren är att jägarna nu aktivt försöker vända nedgången i älgstammen som fanns under den inledande fasen efter att den nya älgförvaltningen infördes. Det illustreras även av att de tydligaste förändringarna finns för andelen vuxna hondjur som fälls, eftersom de vuxna hondjuren är viktigast för populationstillväxten. Oavsett vad man tycker om populationsmålen är minskade jaktinsatser problematiskt ur ett viltövervakningsperspektiv, då det sannolikt krävs fler observationstimmar insamlade vid jakt för att mäta tätheten med en viss osäkerhet vid låga tätheter jämfört med höga. Vidare finns det en risk att skattningar av tätheten huvudsakligen kommer baseras på data från jämförelsevis älgtäta områden, om jägarna avstår från att jaga på de mer älgglesa markerna. SLU utvärderar för närvarande vilka effekter de ändrade jaktbeteendena har på inventeringsunderlagen för skattningarna.

Heterobasidion root and butt rot pose a greater risk in continuous cover forestry (CCF) than in rotation forestry (RF) in conifer-dominated forests, regardless of whether selective, gap or shelterwood cutting is used. Damage from wind, snow, spruce bark beetle, and large pine weevil are likely to be less severe in CCF than in RF. However, the conversion of RF to CCF may briefly expose stands to windthrow. Browsing by large herbivores on saplings may limit regeneration of tree species other than spruce in continuous cover forestry and reduce tree species diversity, but alternative silvicultural practices may also increase forage availability in the field and shrub layer. Browsing damage outcomes for saplings in CCF are difficult to predict. For many types of damage in CCF, substantial knowledge gaps complicate the assessment of damage risk.

The term “applied ecology of fear” was recently introduced to describe the growing research field that applies the theory of the ecology of fear to manage wildlife behaviour. The management goal is to drive targeted species spatially and temporally away from areas of human interest by inducing cues from real or simulated predators to reduce human‐wildlife conflict. We aimed to quantify, through a meta‐analysis, if prey anti‐predator response would vary among field trials versus pen‐based studies, predator cue types, predator hunting style and prey feeding type, and be stronger in response to larger predators relative to the prey's size. We also explored what studies found in terms of wildlife habituation to cues. We used species belonging to the Cervidae family as a case study since deer are among the group of species with the highest degree of human‐wildlife conflict. We retrieved 114 studies from online databases and collected information from 39 of those studies that fitted our research scope. We found that acoustic cues more frequently led to an anti‐predator response in deer than olfactory or visual cues. Neither predator hunting strategy nor deer feeding strategy or type of study (free‐ranging or pen‐based animals) influenced the extent to which deer responded to cues. Deer more frequently responded to cues that belonged to a larger predator relative to their size. Habituation was reported in less than one‐third of the studies, with a study period ranging from 1 to 90 days, and occurred as soon as 7 days after the start of the study on average. Our meta‐analysis suggested that acoustic cues hold most potential as a tool to manage deer behaviour. These findings support the development of applied ecology of fear tools that introduce predator cues to reduce human‐wildlife conflicts. Major knowledge gaps remain that limit the effective use of such tools in wildlife management and future research should focus on improving our understanding of habituation to cues, on comparing the effectiveness of different types of cues, on simultaneously using a combination of cue types, and on testing cues at spatial–temporal scales of actual land‐uses.

Foraging on crops by wild ungulates may create human–wildlife conflicts through reducing crop production. Ungulates interact with and within complex socio‐ecological systems, making the reduction of crop damage a challenging task. Aside from ungulate densities, crop damage is influenced by different drivers affecting ungulate foraging behaviour: food availability and food quality in the landscape (i.e. the foodscape) as well as fear from hunting and scaring actions (i.e. the landscape of fear) may together affect the degree of damage via both direct and indirect effects. A better understanding of the individual effects of these potential drivers behind crop damage is needed, as is an appreciation of whether the effects are dependent on ungulate density. We investigated this by applying path analysis to test indirect and direct links between ungulate density, foodscape, landscape of fear and human management goals on crop damage of oats and grass, respectively. Our results suggest that crop type is the major driver behind crop damage, with more damage to oats than to leys, implying that human decisions (i.e. changing crop type) influence the level of crop damage. We found that management goals and actions influenced the foodscape and the landscape of fear, by affecting the amount of forage produced in the agricultural landscape and the amount of scaring actions. Additionally, we found that supplementary feeding influenced the local ungulate densities in the area. Our results highlight the importance of including human actions on multiple levels when assessing drivers behind damage by ungulates in managed landscapes. We suggest that more studies using path analysis on multiple scales are needed in order to tackle complex issues, such as crop damage and other human–wildlife conflicts.